Dagens möte på ambassaden var intressant… Innan jag kom in var jag hur nervös som helst, usch fy och blä. Hade glömt att ta kopior på vissa papper vilket gjorde att jag höll på att flippa som det kontrollfreak jag är.
När jag kom dit var det först en säkerhetskontroll där man fick lämna in sin mobil, den fick man då inte ha med sig in. Jag följde den gula linjen in precis som det sa, och jag började få lugnet tillbaka. ”Det var väl inte så farligt?” tänkte jag, något man inte ska tänka förens allt är helt färdigt. När jag kom in till ambassaden stod det en nummerlappsmaskin plus en säkerhetsvakt som man behövde passera innan man kunde sätta sig vid de andra 40 tysta personerna i rummet. Jag tänkte att jag bara kunde gå och ta min lapp och sätta sig, men nope. Mannen frågade hur han kunde hjälpa mig. Inte fan visste jag vad han kunde hjälpa mig med, visste knapp vad som väntade. Allt han ville höra var att jag var där för att fixa mitt visum, och där stod jag med 40 pers som lyssnade på min briljanta morgonengelska när jag började förklara varför jag var där. Jag ville bara döööö! Inte nog med att jag var döds nervös, HAN SKÄMDE UT MIG OCKSÅ. Fyfan, jag lovar att han bara gör så för förgylla sin dag och få sig ett litet skratt – svin. Fast jag skulle säkert också ha gjort så om jag jobbade där, hehe…
Aja, allt gick bra tillslut, de ställde bara tre frågor 1. Vilken stat ska du till 2. Vem betalar resan & 3. Om jag fått familj (vilket var obvious eftersom jag redan fått stat, men iaf). Efter en timme var det klarrt och jag kunde fly därifrån! Nu ska jag bara vänta tills jag får tillbaka mitt pass och mitt visum 